I Sverige finns det ungefär 190 000 kor för köttproduktion. Deras uppgift är att föda upp kalvar som växer mycket och ger kött. Det speciella med dessa kor är att kalven får dia på kon istället för att vi människor tar hennes mjölk. En ko som bara har sin egen kalv kallas diko och en ko som har både sin egen kalv och andra kalvar som diar kallas amko. Bonden som sköter om dikorna kallas nötköttsbonde.
Dikor väger cirka 700 kilo, vilket innebär att de ofta är större och kraftigare än mjölkkorna. Oftast har de inga horn, för dem har vi avlat bort. Korna kan ha flera olika färger. Det finns tex svarta (och röda) Black Angus, gyllenbruna Limousin samt de vita raserna Charolais och Blonde d' Aquitaine. Exempel på raser som är både bruna och vita Simmental och Hereford. Korsar man raserna blir det alla nyanser däremellan på kossorna. En speciell ras är de små håriga långhornade, hedenhöskossorna Highland cattle, som är extremt bra på att äta buskar och sly. En ko får en kalv en gång om året och kan bli mer än tio år gamla, de blir mer dubbelt så gamla som en mjölkko.
Nötköttsbondens mest intensiva period är under kalvningen. Kalvningen sker i början av året eftersom bonden vill hålla koll på att kalvningen går bra innan korna går ut på bete runt maj. Oftast löser kossan kalvningen alldeles utmärkt själv, men det är viktigt att bonden håller ett vakande öga och därför är det idag allt vanligare med kameraövervakning.
Det är inte ovanligt att djuren går ute året runt men alltid med möjlighet att gå inomhus är de kan ligga i halmen. I maj när gräset är ungefär tio centimeter högt släpper bonden ut korna på det härliga grönbetet. När korna inte längre är i stallarna ser man till att tvätta ur det ordentligt. Man passar också på att reparera och bygga om. Läs mer
På våren (eller tidigare på året) får dikorna sina kalvar. Kalven har legat i magen i nio månader och tio dagar ungefär, och när den kommer ut väger den omkring 45 kilo. Kossan slickar kalven ren och efter ungefär 20 minuter reser sig kalven och börjar dia sin mamma.
Även om en del dikor har möjlighet att gå ute året om är det något alldeles speciellt när de får komma ut på sitt sommarbete. Ystra av lycka utforskar de den nya miljön och njuter av frodigt grönt gräs. Kor är flockdjur och går i hagen tillsammans med sina kalvar och en tjur. Tjurens jobb är att se till att göra korna dräktiga igen. Ju äldre tjuren blir, desto bättre blir han på att känna om kon eller kvigan är brunstig. Läs mer
När kalven är sju-åtta månader, alltså på hösten, behöver den inte sin mamma längre. Den behöver istället näringsrik mat som ensilage och spannmål för att växa på egen hand och därför får den då gå in i stallet och till sin egna hage. Korna fortsätter att gå ute på bete och chilla utan att ha några barn att ta hand om, tills vintern kommer och gräset slutar växa. Då spenderar de mer tid inomhus och vilar upp sig tills dess att nästa kalv kommer i mars.
Hälften av alla kalvar är tjurkalvar, men alla de behövs inte för avel. Därför föds de flesta kalvar både av mjölk- och köttras upp till slakt och blir kött. Även kor och kvigor som inte blir dräktiga eller ger mjölk slaktas.
Djur som ska slaktas hämtas på gården med lastbil. På slakteriet tar man emot djuren och avlivar dem på ett sätt så att de inte plågas eller stressas. Slaktkropparna vägs och delas in i olika klasser efter vikt, ålder, kön och hur mycket fett de innehåller. Av ett 600 kilo tungt nötkreatur blir det cirka 200 kilo rent kött som kan ätas.
I Sverige har dikorna ett bra liv. De får vara mycket ute och håller sig friska.
Detta gäller bland annat för våra svenska köttdjur (och alla andra nötkreatur):
Vi har varit hemma hos diko-bonden Carina och filmat henne och hennes kossor med vår mobil. Så här har kan ni titta på några enkla filmer hemifrån hennes gård.
