Grisen är ett underbart djur! Nyfiken, rolig att ha att göra med och så ger de oss ett fantastiskt gott kött. Sverige är faktiskt världsberömt för sitt griskött, både för den goda smaken men också för att vi håller djuren friska på naturlig väg. Om man är gris kan man vara glad att bo i Sverige där man lever ett gott grisliv. Något som de svenska grisarna kan bevisa med sin rullade knorr!
Grisuppfödningen i Sverige är inte så stor, och den blir allt mindre. Det finns ca 120 000 suggor som varje år föder ca 2,6 miljoner grisar som går till slakt.
Mamman kallas sugga, pappan galt och ungarna kultingar. När de föds väger kultingarna ett och ett halvt kilo och när de slaktas 125 kilo. Suggorna väger 200-250 kilo och galtarna: 200-300 kilo.
Suggorna är oftast av rasen Yorkshire eller lantras medan galtarna är av raserna Hampshire och Duroc.
Grisar är smarta och snälla djur. De är flockdjur och vill göra allt tillsammans, som till exempel att äta och sova. Bökbeteendet är också väldigt starkt och de är suveräna på att använda trynet till att plocka upp saker ur jorden.
Grisbondens viktigaste jobb, förutom att se till att grisarna får mat och vatten, är att se till att de har det rent och torrt. Grisen är väldigt renlig och vill dessutom ha strö och halm att böka med så att det känns hemtrevligt i boxen. Många grisbönder jobbar i olika veckocykler där man betäcker eller seminerar, hjälper till med grisning och avvänjer grisarna med ett visst intervall. En annan fördel med att hålla arbetet åtskilt på detta vis är att det hindrar sjukdomar att sprida sig, och att vi då inte behöver använda lika mycket antibiotika. Läs mer
Från det att grismamman, suggan, blir dräktig går det 114 dagar tills hon föder fram grisarna. Detta kallas att hon grisar. Vanligtvis föds 12 till 14 kultingar (ungar) per kull. Men det kan också vara färre eller fler, upp till närmare 25 kultingar kan det bli. Då är det viktigt att bonden ser till att alla suggor får rätt antal kultingar i förhållande till antal spenar. Varje unge måste ha en egen spene att dia från, och suggan har 16 spenar.
När kultingarna fötts är det också viktigt att tillföra järn eftersom de annars kan få järnbrist. De små pojkgriskultingarna blir även kastrerade när de är två till tre dagar gamla. Läs mer
Alla grisar har något som kallas bökbeteende. Det betyder att de vill böka med sitt tryne. Särskilt tydligt ser vi det när en sugga ska grisa. Då bökar hon alltid runt i ströet eller halmen, vilket kallas bobyggnadsbeteende. Det är också viktigt att smågrisarna har strö och halm att böka i när de växer upp, eftersom det är ett starkt och naturligt beteende hos dem. Annars blir de rastlösa och kan till exempel börja bita på varandras knorrar. I många andra länder låter man grisarna gå utan något att böka i och då måste man ta bort kultingarnas knorrar så att de inte ska kunna bita av den på varandra.
Bacon, stekt fläsk, revbenspjäll, julskinka, grillad fläskkarré, pulled pork – allt det goda kommer från grisen. Faktum är att fläskkött är det kött som flest svenskar äter. Förutom det goda köttet ser grisen till att vi håller vårt vackra landskap öppet. Grisen äter mycket spannmål och bonden odlar därför stora fina fält med till exempel korn och vete. Grisen är också expert på att äta rester. Grisarna i Askegård i Skänninge får till exempel vassle som blir över från osttillverkning i Boxholm, och havregojs som blir över från betaglukanframställning i Kimstad. Gammalt bröd och chipsrester som vi människor inte vill ha är annat som grisar i Sverige gladeligen mumsar i sig.
Varje år föder de svenska suggorna fram 2,6 miljoner grisar till slakt i Sverige. Det är förhållandevis lite, i Danmark är den siffran 27 miljoner och suggorna i Tyskland ca 50 miljoner. Även om grisar är smarta, så kan de inte se in i framtiden. Därför blir de inte stressade när de ska till slakt om man följer de regler som finns. Oftast går det till så att grisarna förs ut tillsammans med som de fötts upp med och går på en lastbil, som är speciell byggd för grisar där de efter ett tag lägger sig och sover. Läs mer
I Sverige har alla grisar knorren kvar. Det kräver att grisen har en bra miljö, att det är lugnt och tillräckligt med yta och att grisarna har något att sysselsätta sig med. I de flesta andra länder så kuperas svansen på grisarna för annars biter de på varandras svansar på grund av stress, för trånga utrymmen och för karg miljö där de inte har något att göra. Genom att kupera svansen kan dålig miljö kamoufleras. I Sverige är vi måna om att djuren ska ha det så bra som möjligt. Förutom att använda sitt bondförnuft har bonden en rad olika lagar och regler att följa. Läs mer
Bonden i skolans egen grisbonde heter Jeanette Blackert. Hon bor på Vistena Askegård utanför Skänninge i Östergötland tillsammans med sin man Hans, barnen Alexandra och Sofie, fyra hästar, fyra hönor, en hund och en katt och så klart en massa grisar, totalt finns 456 suggor och cirka 3 000 uppfödningsplatser. Varje år föds cirka 12 000 grisar på gården. Gårdens vision lyder: Vi ska producera världens bästa griskött med minsta möjliga miljöpåverkan och största möjliga djurvälfärd.
Vi har varit hemma hos vår egen grisbonde Jeanette och filmat henne och hennes grisar med vår mobil. Så här har kan ni titta på några enkla filmer hemifrån hennes gård.
